Mitt liv i Aspen, Co

Åh, ikväll längtar jag verkligen tillbaka. (det gör jag väl jämt iofs)
Mitt liv här hemma i linköping är så tråkigt och meningslöst.
Det finns inga jobb så jag får inga pengar och kan inte göra eller se fram emot någonting.

Aspen... åh.. aspen... vill bara vara där. Gå på gatan i all snö, halka överallt, prata med alla, möta glada människor överallt. Gå på Regal med Helena... bara vara där!!!

Men jag ska tillbaka, det ska jag!
.... men jag antar att det inte blir nu.. så alla, ni läser väl i denna blogg igen, nästa år..
säsong 09/10.. eller hur?

För det liv jag lever här, de finns inget att skriva om... jag skulle nog behöva betala er för att läsa om de.

åh vackra ställe..

Är inte riktigt redo att släppa taget om min Aspenblogg, jag vet att jag numera befinner mig på svensk mark och detta ska handla om mitt liv i aspen, men jag har den kvar lite till. Jag vet inte om jag kommer ta bort den heller, det kan ju alltid vara roligt att gå tillbaka och läsa när man längtar.

Jag kan berätta om mina sista dagar i aspen,
Söndag- Flyttade jag hem till Helena, det var superbowl (som vi inte kollade på) och vi åt pizza. Senare på kvällen gick vi över till sam's place och berättade vad som hänt och sa hejdå in case att jag skulle åka hem. (vilket jag gjorde) Efter det åkte vi till flygplatsen och hämtade upp Helen. Denna natt sov jag ca 1 timma.

Måndag- Vaknade jag av att Helen kom in i mitt rum och sa att vi skulle äta frukost på paradise, vi åkte ner dit och satt sedan utanför i solen och tittade på den fina utsikten. Sen åkte vi till psykologen jag skulle träffa efter allt som hade hänt..
När vi var tillbaka från det åkte vi till Susy's och träffade Beyron. Jag köpte en jättefin klänning som jag spanat på ett tag där. Sen åkte vi till Explore och hade lunch med Robin. Efter det gick vi på stan och träffade Tami (i think) och gick till Little Nell, ett hotell, och drack varm choklad. Sen gick vi på stan och jag tröstshoppade, eller det slutade med att jag fick presenter av Helen istället. Tack! Senare åkte vi hem och hade middag allihopa.
På kvällen som vi nu trodde skulle vara min sista i aspen så bestämde jag och Helena att vi skulle göra något, så H bestämde med Andrew  att vi skulle på open mice night, före det gick vi till Elevation och drack öl. Sam och John ringde och joinade oss även dom. Efter det gick vi till palace (tror jag) där open mice grejjen var. Drack mer öl och hade trevligt. Sen ringde Theo och kom även han och sa hejdå. Vi gick till NewYork pizza och sa sedan hejdå. Vi tog bussen hem..
Under denna natt skulle mamma o pappa ringa o säga om dom bokat biljett, så denna natt sov jag ca 2 timmar också.

Tisdag- Väcker Helen mig kl 08-something och säger att mitt plan kommer gå klockan 1 och att vi ska åka hem till B innan dess. Så där var de.. hade packat daen innan då jag antog att jag skulle hem.
Var hos B och hade mest videosamtal med familjen. Sen åkte vi till flyget runt 12.
Jag blev utvald att dom skulle kolla igenom ALLA mina väskor för hand och visitera mig extra noga i ett speciellt rum. Huh.. som om att jag inte var under nog stress! Sen gick flyget... Först 2 timmar till Chicago, där snabb mellanlandning för att ta planet direkt till Amsterdamm som nu tog 7 tim 50 min. På detta plan sov jag ca 1 timma. Väl framme i Amsterdamm hade jag 20 min på mig att komma ur planet och genom security. SPRANG genom hela flygplatsen som är skitstor och han knappt med planet. Svettades som en gris och var arg då dom säger att mitt bagage nog inte kommer komma med till sverige, då skrek jag lite på dom sen gick jag in i planet. Blev dock gladare då jag insåg att jag fick sitta i första klass, haha jag och 10 buiesness-men var de som satt där. Jag gillade läget.. Planet från till Stockholm tog 1 tim 40 min.
Kom fram till Stockholm och de visade sig såklart att mitt bagade var kvar i Amsterdamm.
Pratade engelska med svenskar och var allmännt förvirrad. (Detta är även något jag gjorde på planet med dem svenska flygvärdinnorna) Sen kom jag äntligen ut och där stod Mamma, Pappa, Milia & Lisa och väntade på mig!

Så ja, den första natten hemma sov jag inget. Sov på morgonen en liten stund.
Inatt sov jag kanske 4 timmar.
Så sammanlagt sen i söndags har jag nog sovit 10 timmar kankse.
Jag har världens största Jet-lag...

Tack till alla som läst min blogg :)

är tillbaka i sverige nu.
Känns skönt att vara md fam/vänner.

Men har inte ens varit borta från aspen 1 dag och längtar redan tillbaka.
Ska försöka... vill verkligen tillbaka.

Så är de någon som kan fixa de så skulle ni göra min dag?

Tack så jättemycket ännu en gång, jag förstår att många är oroliga och inte vet vad som har hänt men det är någonting jg inte kommer skriva om här då det är en tragedi och många sårade inblandade. Jag har idag varit och pratat med en psykolog och det känns lite bättre. Vi har disskuterat vad jag borde göra och kommit fram till att det bästa för mig just nu är att åka hem till sverige, och min familj/vänner.

Det känns väldigt skönt att veta att jag snart kommer få kramas med alla och få stöd.
Samtidigt som det känns väldigt jobbigt att lämna aspen och usa på dethär sättet. Men jag påminns nog för mycket just nu och det är bättre om jag åker tillbaka hit när jag har bearbetat detta.

Så, jag kommer hem, vi tittar på flighttickets och jag åker antingen från aspen imorgon eller onsdag.

Och jag är så tacksam för allt stöd och hjälp jag fått här, Helen flög in igår och hon har varit vid min sida hela dagen, vilken gudmor jag har! Och tack till J och H som låtit mig stanna hos dom efter vad som har hänt.

Så, just nu vet jag inte hur jag mår och försöker att inte tänka på det för mycket, försöker att inte anklaga mig själv och gör sådant som psykologen sa åt mig. Ni behöver inte oroa er, jag kommer hem som sagt.

Nu ska jag försöka ha en bra (troligtvis) sista kväll här med Helena och gå på en open-mice night.
Många kanske tycker att det är fel av mig att gå ut, men psykologen sa till mig att man ska försöka gå tillbaka till an everyday rutin så fort som möjligt.

Vi ses snart.

Hej, jag har varit med om något. Jag inte tänker skriva om, jag har pratat med dem jag fått tag i och känner kan hjälpa mig. Så jag kankse kommer hem nu, kanske inte.

Jag har inte bestämt mig ännu men ville bara skriva detta och säga det att tack för det stöd som jag fått genom sms och telefonsamtal och tack till H som är påväg hit just nu.

Vill även tacka Helena som låter mig bo hos henne just nu. (även om hon inte läser)

Som slutsats, jag är oerhört tacksam gentemot alla som ställt upp och vill bara säga att jag är okej men jag har fortfarande inte förstått vad som har hänt, sitter fast i en obehaglig chock.

det är lördag, jag sitter här.. har dock inget val men de känns lite sissodär.

Men det har börjat slå mig att tiden går fort, för fort...... jag har redan varit här en månad.
Jag ska bara vara här tre, och jag känner hur fort det går... jag blir stressad.. jag är inte redo att åka hem. (inte för jag ska hem nu) men det går så fort.... en månad... oj bara två sådan kvar.

nu blev jag helt av mig... känns som jag slösar tid genom att sitta här. Jag vill ut och göra saker...
sorry, gotta' go!

(blir inga bilder för min kamera dog idag när jag tog med den ut)